En videomodell tar emot mer än en prompt. Vissa tar emot en första och en sista bildruta. Vissa tar emot en handfull referensbilder. Vissa tar emot ett referensklipp, och beter sig sedan annorlunda på grund av det — dämpar sitt eget ljudspår, eller tar klippets längd som resultatets längd. Vissa tar emot ett referensljudklipp. Varje modell ritar det kuvertet olika, och de flesta av våra skickade bara en del av det.
Nu finns det en enda plats som beskriver varje modells kuvert: hur många bilder, om ett klipp är tillåtet och för hur många sekunder, om ljud accepteras, om ljudet behöver en bild bredvid sig, om ett klipp dämpar modellens eget ljud, om ett klipp bestämmer längden. Detta lästes från leverantörernas egen dokumentation, och testades sedan samma dag med riktiga renderingar på riktiga nycklar — så hittades de två följande punkterna.
En fil utan filändelse
Att lämna ett klipp till en modell via en länk är den uppenbara vägen. Detta misslyckas hos flera av dem på ett sätt som är mycket svårt att gissa: filen anländer utan filändelse, och modellen validerar efter filändelse, så den avvisar en helt bra mp4 för att den påstås inte vara mp4. Samma bytes skickade inline accepterades överallt. Så nu omkodas varje klipp först till ett standardformat och skickas inline, med en storleksgräns över vilken länkvägen ändå används, med en varning.
En nivå ingen egentligen fick
Den andra saken kostade kunderna pengar. En av videomodellerna har inget upplösningsfält alls — dess kvalitetsnivå ställs in via ett annorlunda namngivet fält — och plattformen framför den kastade tyst bort fält den inte kände igen. Så varje rendering på den modellen sedan den lades till kom tillbaka på standardnivån medan kunden betalat för den högre nivån. Inget misslyckades. Videon anlände. Det var bara inte den video som debiterades.
Nivån härleds nu från den faktiskt prissatta upplösningen, och bekräftas med en sond.
Seedance flyttar till en direkt bana
Under samma period flyttade hela Seedance-familjen från aggregatorn till leverantörens eget API, med aggregatorn bevarad som reserv. En modellrad, ett namn, två taxamängder — och priset du erbjuds är det du betalar även när den primära banan misslyckas och reserven körs, med huvudboken som registrerar vilken bana som faktiskt gjorde jobbet, så att vår egen marginalredovisning läser sanningen i stället för offerten.
En sak värd att veta som användare: när du bifogar ett referensklipp på den banan debiterar leverantören klippets sekunder ovanpå resultatets sekunder. Uppskattningen i formuläret säger detta, och siffran som anges innan körning är siffran som debiteras.
Upptäckt på vägen
Tre API-klienter saknade det enda attributet som gör en klass uppkallad efter en leverantör synlig i vår container. Två av dem var text-till-tal-klienter, osynliga sedan dagen de lades till — vilket är varför två röster sådda i katalogen aldrig kunde betjänas på riktigt. Ett reflektionstest fäller nu bygget vid nästa sådan utelämning, i stället för att vänta tills någon märker en röst som inte gör något.
Och webbsökningssidan vi släppte dagen innan svarade med 403 på varje nivå, på webben och mobilen. Den är låst av en föräldrabehörighet; båda rollfröna gav bara dess tre underordnade behörigheter, och ingenstans härleds en förälder från barnen. Fyra andra funktioner hade en gång rättat detta för hand. Nu finns det en kontroll som går igenom behörighetsträdet och misslyckas där en tjänst är låst av en behörighet ingen roll äger.